som ett jävla fucking suddigummi
Det är precis vad livet är. Livet borde vara en bläckpenna, skriva ny historia ovanpå gammal historia. Nya kapitel, nya avsnitt som bygger på de gammla. Men så är det inte. Livet och framförallt tiden är ett jävla fucking suddigummi som bara suddar ut allting mitt framför näsan på mig. Suddar ut allt som betyder något och ger mig en kritjävel och säger "amen du kan väl hitta på nått nytt!?" helvetes jävla skit!!!!
Men grattis förhelvete för nu finns det inget, INGET, kvar som kan binda mig vid det som var för nu tar vi den sista värdefulla lilla textbiten och suddar sönder den till små äckliga jävla suddbitar. FAN FÖR DIG FAN FAN FAN
Min ögonsten, min vackra varelse som alltid varit där. Inga ord, inga jävla uppmuntrande försök bara en mjuk hals att vila sig emot. Mitt berg i min storm.
Säljas. som ett djur. du är inget djur, du är en skatt, en blänkande diamant i en kolgruva.
Jag kommer aldrig glömma, aldrig förlåta.
Har din mamma bestämt sig för att sälja din häst?? :S
Jaaa...
Jag har ju sagt sen tidigare att det hade varit det bästa alternativet men hon har ju tjatat som fan om att vi ska ha föl och sånt, men nu helt plötsligt bara lite mer än en månad innan jag ska åka ja DÅ bestämmer hon sig för att hon inte kommer att ha tid och att vi ska sälja henne. men jag har gett henne ett ultimatum att antingen ska hon vara såld innan jag åker eller så får hon vänta tills jag kommer hem för jag ska vara med och bestämma ägare och kunna säga hejdå!
