Ibland känns det som om hela himlen ramlar ner och man bara dör lte grann.
Allt för att rätt människa säger fel ord. Blickar dödar inte, men ord gör.
än en gång, ner och åla på marken för att samla ihop alla bitarna. Samtidigt som man biter sig i läppen och försöker att inte visa svagheten. inte visa att det känns, visa sig stark, jag bryr mig inget alls.
Man visar ingenting, sen går man iväg med alla bitarna, med hakan i vädret. Man snubblar på ett sårande ord som ligger och skräpar och man tappar allt. Man låter all ilska all gråt och all smärta komma på en och samma gång.
sen ligger man där i en famn som tröstar och gråter hejdlöst. När sista tåren hittat sin väg ner på skjortan så kan man inte längre komma ihåg. Man kan inte längre komma ihåg varför hela himlen rammlade ner, allt man vet att man har dött lite grann, och sen går livet vidare...