fyfan säger jag bara. Allt jag vill är att dra täcket över huvudet och sova. Sova föralltid. men jag kan inte sova. Jag tror jag håller på att bli olycklig, jag vill inte det. Jag vill vara glad ju. Jag trodde jag skulle vara glad och nöjd nu efter studenten. Att all grå dimma skulle lätta och livet skulle bli underbart och enkelt- bullshit. Istället är jag ensam och extremt rastlös. Fast jag har all tid i världen att ta det lugnt och finna ro så kan jag inte, Jag kan inte ens sova...

förövrigt är jag tillbaka i min älskade 36:a igen, jag trivdes inte som en 38:a...


[input from nowhere- jag skulle gärna vilja ha en pojke att ta hand om och gosa med. Nån att bre mackor till lixom, frivillig?]