Om man inte kan släppa taget om något (eller någon, i detta fallet säger vi något, för att minska trycket) är det då meningen att man ska släppa taget? Eller är jag bara fruktansvärt envis? Asså galet envis?
Jag har släppt taget om det värsta faktiskt, men är jag verkligen knäpp om jag inte släpper taget om detta NÅGOT i sig självt? Jävlar vad flummit det blev. Men arh varför är pojkar sånna jävla dickheads? Fattar dom ingenting eller det är bara nån jävla glappkontakt?
Ska man behöva göra allt tänkande och kännande själv? Vilket århundrande försvann mannens egna tankeförmåga och möjligheten med att kombinera detta med ord och känslor..? Nej, lilla gubben jag kan inte läsa dina tankar, nej lilla hjärtat jag tror inte på att du inte är arg nä du låter som om du skulle kunna slå mig på käften när som..
I'm loosing my mind! Men jag är ledsen, jag tänker inte ge mig. Jag SKA ha denne "något" i mitt liv vare sig denne vill det eller ej! DET, det kallar jag kvinnlig envisa.