idag red jag. Det var längesen jag kände mig så glad, så upprymd. Jag skulle nog vilja säga att jag fick en liten släng av ett lyckorus. Det är där jag hör hemma, i sadlen. Ett samarbete med ett stort djur med egen vilja, som skulle kunna kasta av mig men ändå låter mig sitta där och bara åka med. Känna alla muskler och känna suget från bettet genom tyglarna ut i fingrarna, känna så mycket på en och samma gång.
Vem behöver en prins på en vit springare? Jag nöjer mig med den vita springaren.


De säger att tiden läker alla sår,
men hur lång tid tänker tiden ta på sig då innan den fixar mina?